När jag var en liten plutt, och hade precis flyttat till Tibro längtade jag så efter att börja lekis. Det var lixom huvudpunkten i mitt liv, jag älskade det. Sedan började ettan och jag bara längtade till sexan, för då var det dags att byta skola,lärare och klass. Då jag började sexan, längtade jag till att sluta nian för att kunna gå på sista natten med gänget och återigen, börja ny skola, få nya lärare och helt enkelt byta stad, miljö.

Första dagen i första ring, kände jag "äntligen, det är ju bara tre år kvar" det var trots allt en början på de tre efterlängtade åren. Min bästa vän gick ut samma år, och jag var så avundsjuk för jag ville också ta studenten, men jag tänkte HÅLL UT två år kvar. Året i tvåan kändes så lååååångt och det tog aldrig slut, men på 365 dagars började vi tagga, ETT ÅR KVAR!! Vi skrek, vi sjöng och vi hade det så jävla bra men sen så insåg jag...shit detta är mitt sista sommarlov.... men vad gjorde det egentligen? ingenting,absolut ingenting!

Det kändes som om sommarlovet var slut på 0.2sekunder, äntligen.äntligen, var dagen kommen jag hade påbörjat mitt studentår. Studentmössan prövades och jag var så jääävla happy, 250 dagar kom och jag skrek,dansade och bankade mina händer gula och blåa för det var ju bara så lite dagar kvar. Praktiken kom, och den gick, det "stora" fackprovet var över och det var äntligen dags för studentresa. Helvete, (ursäkta mig) men vilken vecka det var !! Och sen var man återigen på hemmaplan, och dagen med D började närma sig MIN STUDENTDAG. Jag var så nervös, vilken bild hade mina föräldrar valt nudå? Jag kollade genom fönstren och där stod en hög med människor som väntade på att ivriga vitklädda / svartklädda studenter skulle springa ut...jag skrek med den lilla röst jag hade kvar, och kortegen den var helt amazing, helt klart det bästa under dagen. Och nu är det över, jag känner sån sorg för att ha lämnat mitt underbara HR bakom mig. Imorgon är det bal och det är sista gången jag ser vissa, på vem vet hur länge...